Håll ut.

Jag ska fortsätta plugga nu. Klockan tio i 00.00. Jag måste för att inte ångesten ska komma. Men med vetskapen att detta är det sista som ska in så kommer det gå bra. Det måste gå bra.

Brev till Annika.

Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Hon som jag hade följt under en längre tid. Hon som var min största förebild. Det är så konstigt med bloggar som man följer. Efter ett tag är det som om man känner personen i fråga. Som om man bildat en konstig form av relation. Man vet när den mår bra, när den mår dåligt. Man vet vad den gör och vad den vill göra. Och om personen i fråga slutar blogga på ett tag så blir man själv nedstämd. Som om man ser en vän försvinna. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Annika Marklund. Jag ville bara berätta för henne vad hennes texter har gjort för mig. Vad de gör för mig. Hur jag sprang och köpte varenda nummer av sofis mode bara för hennes krönikor. Hur många gånger jag gråtit när jag läst orden som hon formar till små melodier. Hur ont det gör när hon skriver om det onda. Att man bara vill berätta att hon gör skillnad i de raderna hon skriver. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Jag fick ett svar. Och hela dagarna i skolan gick jag runt och berättare att hon faktiskt svarade mig. Att jag kanske gav något till henne. För det kändes som det enda rätta. Och jag hamnade på hennes länklista och mitt liv var fulländat. Svaret jag fick var långt och utlämnande. Jag satt flera timmar och försökte skriva ett bra svar tillbaka. Timmarna blev till dagar. Dagarna blev till veckor. Veckorna blev till en månad. Då förstod jag att jag inte kunde svara. Det kändes så sjukt dumt att komma med ett svar en månad senare, som om jag inte hade haft tiden? Men det gick inte att skriva. Det var som om mina ord varför små för att ens få finnas i det där mejlet. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Jag fick ett svar. Jag skrev aldrig tillbaks. Tiden gick. Det hände så mycket i mitt liv. Det hände så mycket i hennes. Men jag ångrar mig fortfarande att jag inte förmådde mig att skriva tillbaka. Inte för min skull, utan för hennes. För att om man ger så mycket till andra behöver man något tillbaka. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Annika Marklund. Jag fick ett svar. Det är dags att skriva tillbaka.

Nytt år.

Vet inte vart detta ska sluta. Jag har slutat bry mig. Orkar inte bry mig vad jag ska göra i vår. Orkar inte bry mig hur jag ska få jobb. Orkar inte bry mig över skoluppgifterna. För det är det enda jag har gjort i mitt liv. Brytt mig. Vi får se helt enkelt. Ångesten ska inte få förstöra mig, igen. Träffade dig igår som jag inte sett på en hel evighet. Och du var förändrad och det var bra. Vi hade kul. Och jag kom plötsligt på varför jag kallade dig min bästa vän. Vi kan väl fortsätta såhär? För jag mår bra av dig. Och jag behöver dig. Även fast vi inte alltid är så nära. Vi kanske har överlevt det värsta och det här är början på något nytt. Något oförstört.

Nytt år. Det kommer bli bra.