Hem.

När man har åkt bort för att leva någon annanstans så vill man inte åka hem igen. Och så måste man det för en liten stund. Jag vill ju att det här ska bli mitt hem.

Far far away.

Hej alla mina 0 läsare!

jag flyttar till världens ände snart. Om ni vill kan man följa mig på min blogg som kommer handla om livet far far away. Om man vill.

MEN GÅ IN OCH TITTA HÄR DÅ!

Lycklig för din skull.

Det var inte förens för någon vecka sedan som jag insåg det. Insåg att jag är lycklig för din skull. Och det känns helt jävla fantastiskt! För det betyder att vi har kunnat börja om. Allt blev bättre från det ögonblicket. Och jag hoppas att du får ett helt fantastiskt liv med din fantastiska utvalda. Det bästa är att jag kommer vara en del av det.


Uppdatering: Insåg att texten lät bitter, men DET ÄR DEN INTE! Jag är uppriktigt, så himla, himla lycklig för dig. För att du är dig själv igen. För att du är hel. För att vi kan umgås och ha det fint. På riktigt.

Min blivande man förslag 1.

Så här skulle han kunna se ut och sån här röst skulle han kunna ha.

Ja, klicka på texten.


UPPDATERING: Vet att han är britt, men det skulle vara helt okej att gifta sig med Luke Pritchard ändå. Bara vi bor i Paris.

Paris.

Jag flyttar till Paris, Asnières sur Seine närmare bestämt. Sen ska jag bara hitta min fransman så är livet fulländat. GÖTT!

Dagen efter.

Det är dagen efter midsommarafton. Vi visar det med en film.

Och det känns så himla sorgligt för jag vet att det här är slutet. Slutet på det bästa jag vet. Slutet på det som fått mig att andas på riktigt. Som fått mig våga. Slutet på en gemenskap. Slutet på en dröm som aldrig blev verklighet. Inte bara en hobby eller sysselsättning. För vem skulle jag vara utan? Vem blir jag när det inte längre är en del av min identitet? Den sista sommaren...

Lämnad.

Jag är övergiven. Lämnad åt mitt eget öde. Ensam på långfredagen. Jag har det iallafall bättre än vad Jesus hade det idag. Allt är relativt. Så vad lgör man lnär man är ensam? Man färgar håret rött. Mitt försök till att vara lite spontan. Det är rödare än vad man tror, får hoppas att det går ner lite efter några tvättar. Annars så ska jag på Hallelujahmöte i kväll med fina vänner! LÄNGTAR!

Jag ska sova ensam och det kommer gå bra.

Uppdatering:

Jag sov ensam och det gick bra.

Och vi var 17 år och trodde vi var vuxna nu.

Har så sjukt många minnen från sommaren jag var 17 år. Måste vara min bästa hittills. Mådde så bra minns jag. Förutom när jag stod på ett biltak och grät med en vän som jag inte hade pratat med på hela sommaren. Men det var ju så det skulle vara. För vi var 17 år och trodde vi var vuxna. Fast annars var det en himla fin sommar.

Till mig. Och till dig.

Ta ett steg tillbaka. Titta på dig själv! Du är mänsklig. Du är vacker. Du är så vacker. Och du kan bli vad som helst. Du kan bli allt. Hata inte alla bara för att någon krossa ditt hjärta, eller för att dina föräldrar skilde sig, eller för att din bästa vän svek dig, eller för att din pappa slog sig, eller för att killen längre ner på gatan kallade dig fet, ful, dum, värdelös. Oro dig inte över saker du inte kan kontrollera. Gråt när du måste, men släpp taget när det är dags. Häng inte upp dig på plågsamma minnen bara för att du är rädd att glömma. Släpp taget om saker från förr. Glöm saker som inte är värda att komma ihåg. Sluta ta saker för givet. Sluta ta livet för givet. Lev för någonting. Lev för dig. Bli kär! Bryt upp! Bli kär! Bryt upp! Gör detta om och om igen tills du vet hur det verkligen känns att älska en person. Ifrågasätt saker. Tala om för människor hur du verkligen känner. Sov under stjärnorna. Skapa. Fantisera. Inspirera. Dela något underbart. Möt nya människor. Gör någons dag. Följ dina drömmar. Lev livet till dess fulla potential. Lev bara, för gudsskull! Släpp allt hemskt i ditt liv och fucking lev! Och en dag, när du blivit gammal, titta tillbaka utan att ha ångra något av det.

Att offra sig för konsten.

Och så kan man tänka såhär efter att man ser ut som en uppdaterat version av Amy Winehouse efter att ha spelat en föreställning: Är det värt det?

Det är så lätt värt det!!!

Och vintern var som den var, men våren är som den ska.

Det är vinter. Ingen särskild vinter, det är vitt och kallt, och allt står liksom stilla.
På en tågstation som tåget sedan länge bara åker förbi väntar jag på dig. Väntar jag på att ett tåg ska stanna. Ett tomt tåg, utan lokförare eller konduktör. Nedslitna säten och nötta golv har tåget.
Jag ska sätta mig vid fönsterplats, och jag vet att snöflingor ska smälta och rinna ner över rutan, och nästan ljudlöst ska tåget börja röra sig bort.
Vid en nedlagd station där tågen inte ens saktar in när de passerar väntar jag på dig, på ett tomt tåg, på tåget som ska ta mig bort.
Härifrån, från vintern, från här där allt står liksom stilla.

Jonas Gardell.

TERESE , OM DU NÅGONSIN SKULLE LÄSA DETTA SÅ VILL JAG BARA SÄGA ATT JAG ÄR EN RÄTT KNÄPP VÄN OCH JAG GLÖMMER LIKSOM BORT SAKER HELA TIDEN OCH DET ÄR FÖR ATT JAG EGENTLIGEN ÄR 75 ÅR GAMMAL INOMBORDS MED DET BETYDER INTE ATT JAG INTE ÄLSKAR DIG ELLER NORGE. jag ringer dig imorgon, lovar.

Jag bjuder upp till dans.

Kära läsare,
jag vill välkomna er hit. Nya som gamla, trogna som otrogna. Alla mina 0 läsare hälsar jag. För att ni riktigt ska känna er inbjudna. För att ni verkligen ska få se min fulla charm kommer nu ett inlägg med bilder på huvudpersonen av den här skrattfesten - JAG. Titta och njut mina underbara 0 läsare. Emelie, i all sin prakt.




Puss och kram
mina älskade läsare!
Ni är bäst!

Hur äckelpatetiska är inte människor som går ut i skogen tidigt på morgonen för att dricka sig fulla och kallar det nöje?


(Det är nog de människorna som har lite neandertalare i sig, d.v.s. nästan hela ulricehamns befolkning)

Oftast så känner jag mig äldre än vad jag är. Har alltid gjort. Som om jag fattat hur allting funkar. Hur människor funkar långt innan resten av min omgivning. Ibland händer det att jag vill känna mig yngre än vad jag är. Som om livet skulle bli enklare då. Men när jag tänker efter vet jag att det inte är så. Tror inte jag har haft så stor ångest i mitt liv som när jag var liten. Då man inte fattade hur allting funkade. Fast man ville fatta. Hur människor funkar. Men p.g.a. sin ålder var det ingen som ville berätta. Just nu är det som om jag vill vara mycket äldre än vad jag är. Närmare pensionen än studenten. För jag knyter mig mer an till tantgrejer än till tonårsgrejer. Som att jag inte dricker. Som att jag älskar att vara själv. Som att jag nästan köpte en gammal fin våg från 50talet idag.

Men just ikväll är jag bara 19 år. 19 år och helt jävla ensam.

Ungefär såhär.

Livet handlar om människorna du möter, och vad du skapar med dem. Så gå ut och skapa.

Låtsaslärare.

För tillfället är jag låtsaslärare. Musiklärare om man ska vara korrekt. På låtsas. Det har fått mig att inse att jag aldrig ska bli lärare. Det kan vara givande ett tag, men det där med pedagogik har aldrig varit min starka sida. Nu när jag blivit låtsaslärare så har jag också flyttat hem. Mina saker är fortfarande i lägenheten långt borta, men jag är hemma. Det är inte heller så givande. Just nu, när jag har ofrivilligt lov utan lön, så är The OC det enda som förgyller mitt liv. Och det är sant. Jag har även kommit till insikt att Stockholm aldrig var min stad och att Uhamn knappast är det heller. Vissa hävdar att det är människorna som gör staden. Jag väljer att lämna det okommenterat. På mitt jobb, där jag är låtsaslärare, kallar de mig Lena Nilsson Junior. Det väljer jag också att lämna okommenterat. Har alltid drömt att ha min moder som kollega. Nåväl, låtsaslärare är ett jobb och jag gillar att försöka trycka vett i små barn. Med eller utan pedagogik.

Man kan inget annat än älska hormonfyllda tonåringar.

Håll ut.

Jag ska fortsätta plugga nu. Klockan tio i 00.00. Jag måste för att inte ångesten ska komma. Men med vetskapen att detta är det sista som ska in så kommer det gå bra. Det måste gå bra.

Brev till Annika.

Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Hon som jag hade följt under en längre tid. Hon som var min största förebild. Det är så konstigt med bloggar som man följer. Efter ett tag är det som om man känner personen i fråga. Som om man bildat en konstig form av relation. Man vet när den mår bra, när den mår dåligt. Man vet vad den gör och vad den vill göra. Och om personen i fråga slutar blogga på ett tag så blir man själv nedstämd. Som om man ser en vän försvinna. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Annika Marklund. Jag ville bara berätta för henne vad hennes texter har gjort för mig. Vad de gör för mig. Hur jag sprang och köpte varenda nummer av sofis mode bara för hennes krönikor. Hur många gånger jag gråtit när jag läst orden som hon formar till små melodier. Hur ont det gör när hon skriver om det onda. Att man bara vill berätta att hon gör skillnad i de raderna hon skriver. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Jag fick ett svar. Och hela dagarna i skolan gick jag runt och berättare att hon faktiskt svarade mig. Att jag kanske gav något till henne. För det kändes som det enda rätta. Och jag hamnade på hennes länklista och mitt liv var fulländat. Svaret jag fick var långt och utlämnande. Jag satt flera timmar och försökte skriva ett bra svar tillbaka. Timmarna blev till dagar. Dagarna blev till veckor. Veckorna blev till en månad. Då förstod jag att jag inte kunde svara. Det kändes så sjukt dumt att komma med ett svar en månad senare, som om jag inte hade haft tiden? Men det gick inte att skriva. Det var som om mina ord varför små för att ens få finnas i det där mejlet. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Jag fick ett svar. Jag skrev aldrig tillbaks. Tiden gick. Det hände så mycket i mitt liv. Det hände så mycket i hennes. Men jag ångrar mig fortfarande att jag inte förmådde mig att skriva tillbaka. Inte för min skull, utan för hennes. För att om man ger så mycket till andra behöver man något tillbaka. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Annika Marklund. Jag fick ett svar. Det är dags att skriva tillbaka.

Nytt år.

Vet inte vart detta ska sluta. Jag har slutat bry mig. Orkar inte bry mig vad jag ska göra i vår. Orkar inte bry mig hur jag ska få jobb. Orkar inte bry mig över skoluppgifterna. För det är det enda jag har gjort i mitt liv. Brytt mig. Vi får se helt enkelt. Ångesten ska inte få förstöra mig, igen. Träffade dig igår som jag inte sett på en hel evighet. Och du var förändrad och det var bra. Vi hade kul. Och jag kom plötsligt på varför jag kallade dig min bästa vän. Vi kan väl fortsätta såhär? För jag mår bra av dig. Och jag behöver dig. Även fast vi inte alltid är så nära. Vi kanske har överlevt det värsta och det här är början på något nytt. Något oförstört.

Nytt år. Det kommer bli bra.