Jag bjuder upp till dans.

Kära läsare,
jag vill välkomna er hit. Nya som gamla, trogna som otrogna. Alla mina 0 läsare hälsar jag. För att ni riktigt ska känna er inbjudna. För att ni verkligen ska få se min fulla charm kommer nu ett inlägg med bilder på huvudpersonen av den här skrattfesten - JAG. Titta och njut mina underbara 0 läsare. Emelie, i all sin prakt.




Puss och kram
mina älskade läsare!
Ni är bäst!

Hur äckelpatetiska är inte människor som går ut i skogen tidigt på morgonen för att dricka sig fulla och kallar det nöje?


(Det är nog de människorna som har lite neandertalare i sig, d.v.s. nästan hela ulricehamns befolkning)

Oftast så känner jag mig äldre än vad jag är. Har alltid gjort. Som om jag fattat hur allting funkar. Hur människor funkar långt innan resten av min omgivning. Ibland händer det att jag vill känna mig yngre än vad jag är. Som om livet skulle bli enklare då. Men när jag tänker efter vet jag att det inte är så. Tror inte jag har haft så stor ångest i mitt liv som när jag var liten. Då man inte fattade hur allting funkade. Fast man ville fatta. Hur människor funkar. Men p.g.a. sin ålder var det ingen som ville berätta. Just nu är det som om jag vill vara mycket äldre än vad jag är. Närmare pensionen än studenten. För jag knyter mig mer an till tantgrejer än till tonårsgrejer. Som att jag inte dricker. Som att jag älskar att vara själv. Som att jag nästan köpte en gammal fin våg från 50talet idag.

Men just ikväll är jag bara 19 år. 19 år och helt jävla ensam.

Ungefär såhär.

Livet handlar om människorna du möter, och vad du skapar med dem. Så gå ut och skapa.

Låtsaslärare.

För tillfället är jag låtsaslärare. Musiklärare om man ska vara korrekt. På låtsas. Det har fått mig att inse att jag aldrig ska bli lärare. Det kan vara givande ett tag, men det där med pedagogik har aldrig varit min starka sida. Nu när jag blivit låtsaslärare så har jag också flyttat hem. Mina saker är fortfarande i lägenheten långt borta, men jag är hemma. Det är inte heller så givande. Just nu, när jag har ofrivilligt lov utan lön, så är The OC det enda som förgyller mitt liv. Och det är sant. Jag har även kommit till insikt att Stockholm aldrig var min stad och att Uhamn knappast är det heller. Vissa hävdar att det är människorna som gör staden. Jag väljer att lämna det okommenterat. På mitt jobb, där jag är låtsaslärare, kallar de mig Lena Nilsson Junior. Det väljer jag också att lämna okommenterat. Har alltid drömt att ha min moder som kollega. Nåväl, låtsaslärare är ett jobb och jag gillar att försöka trycka vett i små barn. Med eller utan pedagogik.

Man kan inget annat än älska hormonfyllda tonåringar.

Håll ut.

Jag ska fortsätta plugga nu. Klockan tio i 00.00. Jag måste för att inte ångesten ska komma. Men med vetskapen att detta är det sista som ska in så kommer det gå bra. Det måste gå bra.

Brev till Annika.

Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Hon som jag hade följt under en längre tid. Hon som var min största förebild. Det är så konstigt med bloggar som man följer. Efter ett tag är det som om man känner personen i fråga. Som om man bildat en konstig form av relation. Man vet när den mår bra, när den mår dåligt. Man vet vad den gör och vad den vill göra. Och om personen i fråga slutar blogga på ett tag så blir man själv nedstämd. Som om man ser en vän försvinna. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Annika Marklund. Jag ville bara berätta för henne vad hennes texter har gjort för mig. Vad de gör för mig. Hur jag sprang och köpte varenda nummer av sofis mode bara för hennes krönikor. Hur många gånger jag gråtit när jag läst orden som hon formar till små melodier. Hur ont det gör när hon skriver om det onda. Att man bara vill berätta att hon gör skillnad i de raderna hon skriver. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Jag fick ett svar. Och hela dagarna i skolan gick jag runt och berättare att hon faktiskt svarade mig. Att jag kanske gav något till henne. För det kändes som det enda rätta. Och jag hamnade på hennes länklista och mitt liv var fulländat. Svaret jag fick var långt och utlämnande. Jag satt flera timmar och försökte skriva ett bra svar tillbaka. Timmarna blev till dagar. Dagarna blev till veckor. Veckorna blev till en månad. Då förstod jag att jag inte kunde svara. Det kändes så sjukt dumt att komma med ett svar en månad senare, som om jag inte hade haft tiden? Men det gick inte att skriva. Det var som om mina ord varför små för att ens få finnas i det där mejlet. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Jag fick ett svar. Jag skrev aldrig tillbaks. Tiden gick. Det hände så mycket i mitt liv. Det hände så mycket i hennes. Men jag ångrar mig fortfarande att jag inte förmådde mig att skriva tillbaka. Inte för min skull, utan för hennes. För att om man ger så mycket till andra behöver man något tillbaka. Jag skrev ett mejl för lite mer än ett år sedan. Det var till hon. Annika Marklund. Jag fick ett svar. Det är dags att skriva tillbaka.

Nytt år.

Vet inte vart detta ska sluta. Jag har slutat bry mig. Orkar inte bry mig vad jag ska göra i vår. Orkar inte bry mig hur jag ska få jobb. Orkar inte bry mig över skoluppgifterna. För det är det enda jag har gjort i mitt liv. Brytt mig. Vi får se helt enkelt. Ångesten ska inte få förstöra mig, igen. Träffade dig igår som jag inte sett på en hel evighet. Och du var förändrad och det var bra. Vi hade kul. Och jag kom plötsligt på varför jag kallade dig min bästa vän. Vi kan väl fortsätta såhär? För jag mår bra av dig. Och jag behöver dig. Även fast vi inte alltid är så nära. Vi kanske har överlevt det värsta och det här är början på något nytt. Något oförstört.

Nytt år. Det kommer bli bra.

Nyårslöfte.

Att inte ha ångest som livsstil.

Gillar verkligen den svenska mentaliteten när man går på fest nykter (vilket händer väldigt ofta om man är jag) och får frågan:

Varför dricker inte du då?

hänvisar vidare till wikipedia:

Etanol är ett farligt gift. Det kan orsaka död, kräkningar, leverskador (skrumplever) och hjärnskador vid höga doser och/eller regelbundet nyttjande. Några andra vanliga skador av alkoholmissbruk är depression, dystymi, impotens, cancer i oesophagus (matstrupen) och malnutrition.

Jag är ingen moralkärring. Jag tänker bara efter lite innan jag stoppar i mig något som klassificeras som gift.

Suddig bild på en svår människa. Försöka går ju iallafall. Har precis lämnat in helvetestentan. Är inte ångestfri för det. Om en månad slutar jag skolan och jag har inget jobb. Jag blir då officiellt arbetslös och vad gör jag då? Utan pengar och med hyra och saker att betala. Oroshjärta.

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem. Där är himlen lite närmre för mig. Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt. Dit kan jag gå och sakna dig.

Rosa skimmer på människorna utanför.

Jag lyssnar alltid på musik när jag transporterar mig. Sätter i lurarna direkt när jag kommit utanför dörren och tar inte av mig dem förens en halvtimme efter. Franskt är min grej. Det gör det annars gråmulna Sverige en aning romantiskt. Så när jag sitter på tunnelbanan får människorna utanför ett rosa skimmer över sig. Och i takt med dragspelet så ser människorna runtom mig lite extra ut. Extra glada, extra ledsna, extra smarta, extra konstnärliga. Världen blir lite extra allt med fransk musik i öronen. Jag glömmer nästan av hörlurarna och det är som om allt smälter ihop till ett. Så är jag framme och måste stänga av. Och vips avbryts min extra allt värld till det kalla Sverige och människorna ser än mer stelare ut. Och himlen känns än mer gråare.

Att vilja för mycket.

När man har tagit studenten då börjar livet- åtminstone är det som man säger. Men vart börjar man? Hur kommer man dit man vill?

Jag vill för mycket. Innan jag hade hunnit fylla tio år så ville jag bli paleontolog, arkeolog, delfinskötare, valforskare, advokat, läkare, historiker. Från tio till arton års ålder ville jag bara bli skådespelare och sedan regissör. Och nu vet jag inte vad jag vill. För om man går ett helt år och mår dåligt över att 1/3 av jordens befolkning svälter medan man står på scenen och låtsas vara någon annan, men ändå sig själv, då vet man inte längre. För så var det, hela trean. Och jag skulle rädda världen. Och så förstod jag att jag inte kunde det och att kultur ger något till människor trots allt. och så skulle jag rädda världen, med kulturen. Och nu står jag här och väger. Debatter, världsfrågor och internationell hjälp är sådant jag brinner för. Jag kan få fjärilar i magen när jag har föreläsningar om säkerhetspolitik och att få sitta och debattera med människor med samma drömmar är det bästa som finns. Jag vill bli diplomat, jag vill jobba för världen. Men samtidigt finns det inget bättre än teatern. Det har varit hela mitt liv och format mig. Och all den respons jag fått från människor som sett mig är enorm. Och hur lever man upp till det? Jag vågar inte söka teaterskolor. Jag vågar inte, fast jag vill. Och jag vill också ta en fil.kand i internationella relationer och statsvetenskap, lära min franska och praktisera på UD. Men jag vill också stå på scenen, varje dag. Och ska jag satsa ska jag göra det fullt ut. Och jag vet att jag inte kan göra båda. Snart måste jag välja. Tänk om jag väljer fel?