Nyårslöfte.

Att inte ha ångest som livsstil.

Gillar verkligen den svenska mentaliteten när man går på fest nykter (vilket händer väldigt ofta om man är jag) och får frågan:

Varför dricker inte du då?

hänvisar vidare till wikipedia:

Etanol är ett farligt gift. Det kan orsaka död, kräkningar, leverskador (skrumplever) och hjärnskador vid höga doser och/eller regelbundet nyttjande. Några andra vanliga skador av alkoholmissbruk är depression, dystymi, impotens, cancer i oesophagus (matstrupen) och malnutrition.

Jag är ingen moralkärring. Jag tänker bara efter lite innan jag stoppar i mig något som klassificeras som gift.

Suddig bild på en svår människa. Försöka går ju iallafall. Har precis lämnat in helvetestentan. Är inte ångestfri för det. Om en månad slutar jag skolan och jag har inget jobb. Jag blir då officiellt arbetslös och vad gör jag då? Utan pengar och med hyra och saker att betala. Oroshjärta.

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem. Där är himlen lite närmre för mig. Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt. Dit kan jag gå och sakna dig.

Rosa skimmer på människorna utanför.

Jag lyssnar alltid på musik när jag transporterar mig. Sätter i lurarna direkt när jag kommit utanför dörren och tar inte av mig dem förens en halvtimme efter. Franskt är min grej. Det gör det annars gråmulna Sverige en aning romantiskt. Så när jag sitter på tunnelbanan får människorna utanför ett rosa skimmer över sig. Och i takt med dragspelet så ser människorna runtom mig lite extra ut. Extra glada, extra ledsna, extra smarta, extra konstnärliga. Världen blir lite extra allt med fransk musik i öronen. Jag glömmer nästan av hörlurarna och det är som om allt smälter ihop till ett. Så är jag framme och måste stänga av. Och vips avbryts min extra allt värld till det kalla Sverige och människorna ser än mer stelare ut. Och himlen känns än mer gråare.

Att vilja för mycket.

När man har tagit studenten då börjar livet- åtminstone är det som man säger. Men vart börjar man? Hur kommer man dit man vill?

Jag vill för mycket. Innan jag hade hunnit fylla tio år så ville jag bli paleontolog, arkeolog, delfinskötare, valforskare, advokat, läkare, historiker. Från tio till arton års ålder ville jag bara bli skådespelare och sedan regissör. Och nu vet jag inte vad jag vill. För om man går ett helt år och mår dåligt över att 1/3 av jordens befolkning svälter medan man står på scenen och låtsas vara någon annan, men ändå sig själv, då vet man inte längre. För så var det, hela trean. Och jag skulle rädda världen. Och så förstod jag att jag inte kunde det och att kultur ger något till människor trots allt. och så skulle jag rädda världen, med kulturen. Och nu står jag här och väger. Debatter, världsfrågor och internationell hjälp är sådant jag brinner för. Jag kan få fjärilar i magen när jag har föreläsningar om säkerhetspolitik och att få sitta och debattera med människor med samma drömmar är det bästa som finns. Jag vill bli diplomat, jag vill jobba för världen. Men samtidigt finns det inget bättre än teatern. Det har varit hela mitt liv och format mig. Och all den respons jag fått från människor som sett mig är enorm. Och hur lever man upp till det? Jag vågar inte söka teaterskolor. Jag vågar inte, fast jag vill. Och jag vill också ta en fil.kand i internationella relationer och statsvetenskap, lära min franska och praktisera på UD. Men jag vill också stå på scenen, varje dag. Och ska jag satsa ska jag göra det fullt ut. Och jag vet att jag inte kan göra båda. Snart måste jag välja. Tänk om jag väljer fel?

Har glömt att berätta om mitt senaste succékoncept:

Min fett grymma politiska blogg!!

Jag tror jag vill åka till Paris i höst och läsa franska. Helt själv skulle jag vilja åka. Ja, så får det bli.

Idag saknar jag Terese och Sofie och önskar att vi bodde i samma stad igen. För dom är två av de finaste jag har i mitt liv. Sen saknar jag pengar med. Mitt konto ekar tomt, men det är rätt bra ändå.

En gång gick jag på teater och då lärde jag mig en sak.

Jag kan vara vacker. Det är du som bestämmer. Du som tittar på mig. Det är betraktaren som bestämmer vad skönhet är. Alltså kan jag vara vacker. Det är du som bestämmer.

Raskin är en väldigt elak människa. Vad då amerikans säkerhetspolitik? Släng dig i vägen!

Sitter i biblioteket och känner mig konstig, har inte ätit normalt. Det är nog sockerchocken som får mig darrig. Saknar min lillebror.

SATANS JÄVLA SKITARTIKEL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är morgon, Jag sitter i en kall soffa, äter knäckebröd. För ett år sedan hade jag varit i älskade skolan nu, med älskade vänner. Jag saknar det så himla mycket ibland, dom, dom bästa. Och tanken på att det aldrig kommer bli detsamma igen och allt är förändrat gör mig så sjukt olycklig. Men kanske är det bara hösten och dess mörker som gör sig påmind. Kanske kommer allt bli som vanligt igen.

"Han rädda mig på alla sätt man kan rädda en människa"

Tre tjejer ligger och storgråter, Titanic är den bästa filmen som finns.

Fyller dagen med ingenting. Borde plugga, vet att jag kommer få igen det senare. Men jag vill inte. Så då gör jag det inte. Lyssnar på disneymusik, så himla mysigt. Mina fina rumsvänner fixar och donar och gör så att vår lägenhet känns som ett hem. Ikväll ska vi titta på titanic och äta billigt godis från världens bästa tempo som ligger 50 meter härifrån. Så är det när man bor i centrum, Solberga centrum. ELIT.

Jag hatar saker som tar slut. Fina saker mellan människor som skulle kunna hålla på för evigt. Så himla jobbigt. Jag tycker det är så himla jobbigt att bara behöva möta baksidan av allt det som en gång var fint. Två av mina kompisar skulle gifta sig, jag skulle hålla tal, allt skulle bli så fint och sen helt plötsligt försvinner det. Visst, giftemålet var mer min plan, men kärleken som de hade var bara deras. Borta. I natt fick jag ett telefonsamtal och det var så himla sorligt det med, ena stunden är allt bra och i nästa är allt det som var bra borta. Och man märker inget, anar inget, tror av hela sitt hjärta att allt är bra. Är lyckliga för dem. Står mittemellan och vet inte riktigt hur det blev så här. En tidsålder är slut i våra liv.

Ofullständiga chokladbollar

Jag var så himla godissugen. Och eftersom min lathet hindrade mig från att gå de där 50 meterna till affären så bakade jag det lättaste och godaste som finns - chokladbollar. Även fast jag kan receptet i huvudet så sitter det permanent uppsatt på vårat kylskåp. När jag hade gojsat ihop smeten och rullat bollarna så kom jag på det -pärlsockret! Jag har inget pärlsocker! Min euforiska lycka bytes snabbt till olycka. Det är ju själva grejen med chokladbollar - pärlsocker. Det är ju det som gör grejen, fint strössel går också bra, men kala. kladdiga chokladbollar är inte gott. Min lathet är mitt problem och nu sitter jag här, med för svagt kaffe och ofullständiga, kladdiga chokladbollar.

jag gick och la mig vid 04.00 imorse. Jag är fortfarande inte nöjd med inlämningen. Det får vara så. Är så sjukt trött. Ensam och övergiven hela natten. Jag hatar det, jag kan inte sova själv. Det. Går. Inte. Men snart flyttar våran inneboende in och då slipper jag att vara själv om natten.

Det var en sån himla fin kväll igår. Så himla fint band det där År&dar är. Fastän min sömn inte var vad den borde vara så var jag så himla lycklig när jag gick och la mig igår. Tack.

Jag skriver en inlämning. Tro inte att jag sitter här och tar egokort på mig själv. För det gör jag aboslut inte. Det får ni absolut inte tro. Nej, jag håller på att skriva om krig. Om krigets historia. jag längtar så himla mycket till nästa delkurs som handlar om FN och sådant. Inte om krigets historia. Men som den sanna nörden jag är så vet jag att man måste kunna krigets historia för att förstå FN och dess konstruktion. Så därför skriver jag en inlämning om krig och dess historia. Och väntar på att få åka till Slussen och debaser och bra musik.

Det är såhär nu att jag har flyttat till stockholm och typ blivit vuxen. Och ibland mår jag dåligt, blir osäker, känner mig så jäkla värdelös och bara vet att ingen annan känner som jag. Och ibland så är livet bara så himla bra. För det är så. För alla. Och det har hänt saker och ingenting är som förut. Men det måste inte vara så. Som förut. Som min favoritskrivare Annika Marklund en gång skrev: "Allt kanske inte är bra. Men det är inte som då." Och det är så det är. Men jag måste skriva igen, måste få ut saker när tungan liksom vägrar släppa orden. För det är sådan jag är. men det kommer inte bli som förut. Som min mamma en gång sa: "Emelie, om jag vill bli deprimerad så går jag in på din blogg". Så ska det inte vara längre. För allt kanske inte är bra, men det är inte som då. Och det är okej att vara så sjukt värdelös ibland. Jag har ju faktiskt lärt mig tvätta.

Jag har kommit på det- jag behöver ingen man. Jag behöver bara mat och öronpinne.

Nu börjar det. igen.

Ett litet ilsket inlägg.

jag kanske inte vet allt här i världen, men en sak har jag förstått. Det finns många idioter på vår jord. Det märkte jag inte minns när våra idioter till grannar har fest fram till 03.00 på natten och spelar dödsmetal under denna tiden på en extrem ljudnivå. Respektlösa idioter. Ät omega3 och sup mindre så kanske ni lyckas få några hjärnceller.Min syster börjar jobba klockan 7 på morgonen och ni kan inte ens tänka den tanken att det finns människor som behöver sova en torsdagsnatt?! Det finns bara ett uttryck för er: white trash. SKÄMMES!

Det är som det är och det blir som det blir.

Min bror.

Min bror. Min bror har blivit tonåring. Han ska numera ha märkeskläder, prata coolt och vägra kramar från sin älskade syster. Jag försöker tala han till rätta. Försöker få han att förstå att det är läkare han ska bli, kardiolog för att vara mer bestämd. Han bara skrattar åt mig och sätter hörlurarna i öronen. Det är det enda han gör. sitter med hörlurarna på och skjuter ner människor. och hur hans mun hörs ord som; "lol" och "fan". Lillis, vad du börjar bli stor!

Jag tål det inte.

"Vi som vill ha Emelie istället för Mohammed som namnsdag". Jag tror jag dör. Jag dör ännu mer när jag ser vem som gått med i denna knäppa fb-grupp. Jag tål det inte. Även fast det är ett skämt så ligger det till grund för något jag avskyr mest - främlingsfientlighet. Bara för att människor är annorlundare än de oss, tror vi. Jag tål det inte. Tål inte det som kan tyckas vara oskyldiga kommenterarer. För jag vet vad det kan ge upphov till - att flera miljoner människor utrotas. Att afroamerikaners historia präglad av lidande, fientlighet och rasism. Att barn blir mobbade. Att invandrare blir klassade som kriminella, farliga och för det stängs ute från det samhälle där alla har rätten att vara. Jag tål det inte, är det så svårt att förstå? Det är inte coolt! Det är puckat, respektlöst och framförallt brist på kunskap. Brist på historian. Det ska tilläggas att Mohammed toppar listorna på de vanligaste namnen i Sverige. Och ligger två i världen på listan. Emelie ligger inte alls lika högt. Så när jag får till svar: "Men Emelie är mera svenskt än Mohammed" då kan jag inte annat än skratta. Mer svenskt? För det första kan man ju ta reda på vad svenskt är? Är det född svensk? För det har inte med ett namn att göra! Är det att man ska gilla att supa skallen av sig, konsumera som en tok, helst äga en volvo v70 och älska midsommar? För isåfall är jag med namnet Emelie inte svensk alls. Det här är sanningen: Mohammed kommer från arabiskan. Emelie kommer från franskan. Inget svenskt alls över det. Faktum är att de flesta vanliga svenska namn inte har någon svensk koppling alls, ska vi inte ta borta alla dem istället? kvar blir namn som Tor, Freja, Sten, Knut, Björn, Ylva- riktiga svenska namn. Men, såklart, allt har ju med okunskap att göra. Det handlar inte bara om namn, det handlar om nationalism, om något som kan bli farligt. Om något som gör att SD antagligen kommer in i riksdagen i höst. Och hela tiden tycks vi människor glömma vad vi alla är - människor. Människor som är mer lika än olika.

ilandsproblem - nr 1.

- varför ska det göra så satans ont att noppra ögonbrynen?

Till dig.

Tack för alla samtal, alla otroliga dialoger och funderingar på hur saker egentligen var. Tack för att du försökte få mig att tänka positivt, försökte få mig att må bra. Tack för att du sa fina saker till mig och att du vågade säga "Jag älskar dig". Tack för att du släppte in mig och vågade visa vem du var. Tack för att du sa sanningen, även fast den var hård. Tack för att du förändrades och blev konstig. Tack för alla gräl vi har haft tillsammans. Tack för stunden då vi tittade på stjärnorna. Tack för att du gjorde mig så ledsen så många gånger och att du sedan ångrade hur du var. Tack för att du var rädd för oss. Tack för att jag fyllde en halv bok om dig. Tack för att du är den bästa vän jag har haft. Tack för att du är den värsta vän jag har haft. Tack för att du var en idiot. Tack för att du vågade berätta. Tack för alla sms. Tack för alla försök till att krama mig. Tack för att du ville bli bättre. Tack för allt du var och inte var. Tack för att du fick mig att leva.

Det här är sista gången jag skriver om dig, ok?

Man kan inte börja om i livet. Det som är gjort är gjort. Man kan ångra, fundera och leva en hel livstid med att tänka igenom vad som gick fel. Man kan få en andra chans, en nystart. Men man kan inte börja om på riktigt. I cyberrymden kan man det, i bloggosfären. Radera, och allt är borta. Det är det jag har gjort. Raderat och börjat om. Bloggen är inte livet, bara förskönade bilder eller meningar om vem man är eller vill vara. Raderat. Nu börjar jag om.
Välkommna.